Dagens Nyheter – 4 september 1873, sida 2

ff — — Men du kunde försöka vänja dig att vara litet vänligare. Låt dem dansa och sjungå, för hvilka lifvet är lättåre och ljusare. Men att söga ett vänligt erd till den-man möter, det anstår äfven den bedröfvade: Hon såg ned och sammandrog ögonbrynen, liksom ville hon dölja de mörka ögonen under dem. Eo stund fortsattes färden under tystbad. Solen strålade nu herrligt, spetsen af Vesuvius syntes öfver dimmorna, och de hvita husen på slätten framlyste mellan de gröna träden, — Har dön der målaren icke låtit höra af sig sedap, Laurella? frågade presten. Du vet väl, hvem jag menar — neapolitanaren som ville ha dig till hustru. Hon skakade hufvudet. — Han kom ju bit för att måla ditt porträtt. Hvarför ville du 6j ge honom tillåtelse dertill?: i då — Hvarför ville han måla det? Här finnas andra, som äro mycket väckrare än jag. Och dessutom — hvem vet hvad han ämnade göra med det? Han kunde ju dckså, medan han målade, ha förtrollat mig, så att jag tagit skada till min själ, ja han kunde måhända äfven ha vållat min död, sade mor. — Huru kan du hysa så syndiga tankar? yttrade presten allvarligt. Stå icke dina öden ständigt i Guds händer, vet du ej, att hans vilja förutan icke ett hårstrå faller af ditt hafyvud? Eller tror du väl, att en man, för det