Dagens Nyheter – 4 september 1873, sida 1

Antonio buttert och flyttade undan några korgar med apelsiner, så att det blef plats för flickan att sitta. Han skulle sälja dessa frukter på Capri, ty der växer ej nog af dem för de många besökandes behof. — Jag vill ej följa med för ingenting, svarade flickan. — Be så, kom nu, mitt barn, yttrade presten. Antonio är en bra gosse, han vill icke rikta sig med dina mödosamt förtjenta pengar. stig ru öfver zelipgen — han räckte henne handen — och sätt dig vid min sida. Se, här har han redan utbredt sin tröja, för att att du må sitta mjukare. Så beqvämt har han ej inrättadt det åt mig. Men så är det ständigt med ungdomen. För en liten flicka gör man sig vida mera besvär än för tio andans män. Nånå, du behöfver icke framställa några ursäkter, Tonino; det är vår herre som ordnat det så, att likar trifvas bäst tillsammans. c Laurella hade emellertid stigit ned i båten och sstte sig, sedan hon likväl först, utan att säga ett enda ord, hade makat undan tröjan. Antonio lät den ligga och mumlade blott några ord mellan tänderna. Derefter sköt han åter ut båten med kraft och begynte ro. — Hvad har du i knytet? frågade prester, då de befunno sig ett stycke ute i viken, som nu belystes af solens första strålar. — Silke, garn och ett stycke bröd, padre L ARBABJATA, 2