Dagens Nyheter – 4 september 1873, sida 1

-— 14 -— icke vet hvad du sjelf talar. Och för resten skall ditt hjerta visst ej fråga dig, om du vill eller icke, när din tid kommer; då bjelper dig icke alls hvad du nu har satt dig i sinnet. Efter ett litet uppehåll tillade han: — Och trodde du äfven om den neapolitanske målaren, att han skulle blifva elak mot dig? — Han såg på mig med samma ögon som far hade, då han badmor om förlåtelse och ville taga henne i sin famn, för att göra henne glad igen. De ögonen voro mig väl bekanta. Jeg mindes, att sådana ögon kan äfven den ha, gom slår sin hustru, fastän hon aldrig gjort honom något ondt — och jag ryste, då jag återsåg dessa ögon. Hon förblef härefter tyst under återstoden af färden. ÅAfven presten teg. Han mindes visserligen åtskilliga vackra bibelspråk, som han skulle ha kunnat uppläsa för den unga flickan, men närvaron af sjömannen, hvilken mot slutet af bigten synts blifva oroligare, tillslöt munnen på honom. Då de efter två timmars förlopp hade uppnått den lilla hamnen vid Capri, bar Antonio presten öfver det låga vattnet och ställde honom vördnadsfullt på det torra. Laurella hade emellertid icke velat vänta, tills han kom tillbaka och hemtade henne, Hon uppfästade sina kläder och vadade hurtigt i land med trätofflorna i högra handen och knytet i den venstra.