Dagens Nyheter – 3 september 1873, sida 1

-—A hon slängde med nacken; och de svarta flätorna som hon uppfästade framtill, bildade ett diadem öfver pannan. — Hvad vänta vi på? frågade presten. — Deruppo kommer någon, som visst ockBå gerna vill följa med ?ill Capri, om ni tilllåter det, ärevördige fader. Vi komma lika fort fram ändå; det är bara en ung flicka, gom knappt nått sitt nittonde år. I detta ögonblick nalkades flickan stranden. — Laurela! utbrast presten. Hvad har hoa att göra på Capri? Antonio gjorde en axelryckning. Flickan skyndade sig fram till båten. — Goddag YVArrabiats! utropade nägra af de unga fiskrarne. De skulle nog ha sagt mera, om icke presten varit närvarande; ty den tystnad och det trots, hvarmed flickan besvarade deras helsning, syntes icke så litet reta dem. — Goddag, Laurella! ropade nu också presten. Huru står det till? Vill du följa med till Capri? — Gerna, om jag får lof dertill, ärevördige fader. — Fråga Antonio; han är egare till båten. En hvar är herre öfver sin egendom, och Gud är herze öfver oss alla. — Der är en half earlino, sade Laurella, utan att se på den unge båtföraren. Får jag följa med för den? — Du behöfver den bättre än jag, svarade