Dagens Nyheter – 2 september 1873, sida 2

— Ja, det är riktigt, sade doktorp; så skall det gå till. Och hi behöfver icke rodna, sköna brud, för det jag, en gammal gubbe, bevittnar denna högtidliga handliog. -Jag-skall äfven; medan jag kommer ihåg det, anhälla att jag till belöning för mina goda tjenster blir bjuden på ert bröllop. — Valontid svarade med en nick och förblef stående en stund alldeles tyst framför Eugenie, Käre doktor, yttrade han derpå, ni måste ö genom fingtarne med oss. Det är någonting så-eget att ha varit förlofvad en så kort tid som vi två. Ni skall veta, att min brud länge plågat mig till den grad med sin skälmaktighet, att jag ofta blifvit stum och generad som olt riktigt barn: Det bar hon gjort både för många år sedar, då hon bodde hemma hos sin Mor, — på den tiden tyckte jag mig ideligen vara i behof af att hoppa i vattnet för att afkyla mina hjertesår — ocH det har hon också nu gjort; då vi efter en tärg skilj:messa ändtligen återfunnit hvarändra. Höra ofta har jag ej stått i begrepp att tillstå för Kenne min kärlek, de betydelsefulla ordenha legat på mina läppar, then beständigt bär hon jagat bort dem med sitt gäckande skämt, och hvem vet hvad som skulle :ha skett utan er, kärv doktor? Men fu är hom alldelesförändrad; dock säger jag förvisso, ätt hi ej kan föreställa er, Kvilken gvinnolist döljer sig bakom dessa ögonlock.