Dagens Nyheter – 2 september 1873, sida 2

vu -— — Du förtalar mig, käre vän, sade hon och slog upp de vackra ögonen. Det är hölt naturligt, att iag ej finner mig så hommastadd i detta bus som du. — Och hvems är väl skulden, om. ej min, inföll doktorn; eller kanske snarare de olydiga flickornas, som öfvörlemna åt mig stackarö att ensam mottaga: och underhålla mina gäster. Nå, hvar äro de? ropade han till den tjensteq vinna, som i detta ögonblick inträdde i rummet. Hvarför förer ni dem icke med ör, Margret? — Fran och herrn bådo så mycket, att fröknarne måtte få stanna, svarade den gamla tjenarinnan, i det hon mönstrade de främmande med stora ögon. De skulle noga tillse att de ej dansade mer än nyttigt kunde vara, Och när jag nämnde hvad doktorn :tillsagt, menade fröken Clara... — Hvad menade hon? utbrast gubben. De skola komma straxt, säger jag! — Nej, käre herr döktor, bad Eugenie, vi vilja ej tega en sådan grymhet på vårt samvete. . — Nej, naturligtvis, skyndade sig Valentin att instämma. Vi få träffa dem imorgon i stället. — Då må vi åtminstone gå dit och se, huru de öhörsamma: barnen roa sig. Hvad säger ni om en dans med er brud? — Nej, nej, herr doktor, yttfade Valentin ;u