Dagens Nyheter – 1 september 1873, sida 1

qvar i kyrkan. Doe voro nu fullkomligt ute: stängda från höstsolens glans och milda värme, och det kyliga halfdunkel, som omgaf dem, gjorde dem tysta. Under det han besteg spiraltrappan, hade han blicken ständigt fästad på de små fötter som gingo framför honom. Det tycktes honom, som om han drefves af en inre makt till att följa med öfver allt, der dessa fötter gingo. Ofrivilligt kom han att uppgifva en suck. Hon stannade på en afsats och vände sig om. — Ni tappar andan, min vän, sade hon. — Det förekommer mig tvärtom, som hade jag för mycket deraf. — Ni måste dock spara er, ty ni kan nog komma att behöfva äfven hvad som nu synes er öfverflödigt. Ser ni, huru högt vi redan kommit, och dock ha vi ännu ej tillryggalegt halfva vägen. — Jag tror verkligen, ni-tönker föra mig direkt in i himmelriket, Eugenie. . — Ni måste först förtjena det, sade hon skämtsam ton. — Men om jag nu företoge mig att i stället storma himmelen? — Vi få väl se, om ni är så fullkomligt fri från svindel, som det behöfves för ettsådant Titanverk. Men var nu snäll och gå förut, ty trsppan börjar blifva trängre, och jag känner mig icke väl till mods, när jag ej ser någon framför mig. : BÖRJAN OCH SLUT. GG :