Dagens Nyheter – 1 september 1873, sida 1

lit i handen; och detta föll nu ned på ett af de måvga små torn, som ömgåfvo det stora, samt slogs i två stycken, hvilka sedan i sin ordning nedföllo på gatan. 3 Hvad har ni gjort, Valentin! utbrast Eugenie. Hvar skola vi nu i er hast kunna stjäla ett annat äpple? Men låtom -oss skynda ned; de frukter, vi finna häruppe, äro af sten. : : Ni har rätt, de äro alla af sten — jag var icke förberedd derpå, svarade han i likgiltig ton. -Derefter yttrade han ej ett ord vidare, förrän: de voro nere igen. Men den förstämning, som för en stund intagit honom, kunde icke länge hålla stånd mot hans följeslagarinnas munterhet, Redan på vägen genom gatorna till hotellet, då hon långsamt frarogick; stödjande sig mot hans arm; och i följd af middagssolens värma knäppte upp sin kappa, klarnade åter hans anletsdrag, och de började språka skämtsamt med hvarandra om den friska vindoft, som strömmade emot dem från källare: och gårdar, samt om de långa rader af stora kar, mellan hvilka de ofta måste bana sig väg. Till. hotellet kommo de för :sent, för att få vara med vid den table dhöte, som der dagligen brukade serveras, och de satte sig nu ensamma.i den stora galen framför ett bord; hvarå förträffliga viner af ortens tillverkning voro framställda. Men de -begärde uttryckligen att få-en butelj vin af sista skörden d. v.