Dagens Nyheter – 29 augusti 1873, sida 2

väg. Men min herr kusins hästar skulle snart ha hunnit upp mig igen, och så hade jag lika väl blifvit utlevererad till min demon, Ty huru god och medgörlig vår vän än eljest är, fin nes hos honom i detta afsende ingen barmhertighet ... Ändtligen nådde vi målet för resan. Jag hade uppställt det vilkoret, att min kusin skulle låta hvarken doktorn eller hans döttrar märka det ringaste rörande våra egentliga afsigter. Doktorn var icke heller hemma när vi kommo, men deremot möttes vi af mina tre ödesdigra systrar, som voro ytterst nätt och trefligt klädda samt friska och blomstrande som tre mossrosor på en stjelk. Nej, hvad säger jag! — de voro såsom de tre Gracerna, det fanns ingenting hos dem som påminde om landtlollor. — Början är ju lofvande nog. — Alla tre afbröto mina husliga göromål, skyndade emot min kusin och började den älskvärdaste trio, jag någonsin har hört. Jag blef naturligtvis både hvad ord och blickar angår affärdad med det minsta möjliga och var i sjelfva verket helt b3låten häröfver, då jag ju sålunda temligen ostörd kunde få sysselsätta mig med att göra jakttagelser. Genast vid mitt inträde i salen, då den svarthåriga såg upp från sitt handarbete och blickade på oss med ett par förunderligt stora ögon, sade jag till mig sjelf: det är hon! — Jag har alltid föredragit svart hår. Men straxt derofter tjusades jag af blon