Dagens Nyheter – 27 augusti 1873, sida 2

o10 kom att erinra sig ett citat, som han läst hos en fransk författare, om och i huru nära slägtskap vissa blå ögon stå till vissa hvita tänder. Han sade henne detta. — Ni ser, fortfor han, huru ogeneradt jag missbrukar vår vänskap till att säga er allt som faller mig in. Härigenom håller jag mig skadeslös för att jag så länge måst tiga, och ni får icke bli ond på mig derför, Jag kan ju med skäl tro, att himlen ändå till sist ämnar göra en god äkta man och husfader af mig, då den straxt före det tilltänkta vigtiga steget borttager från mig allt hvåd som skulle kunna göra detta steg besvärligt för mig. Jag torde annars, äfven om jag finge det lyck ligaste her, icke ha förmått frigöra mig från farhbågan, att er gestalt skulle komma mig till mötes vid något tillfälle, då jag minst anade det, samt försätta mig i det gamla förvirringstillståndet. Nu då ni vet allt och så vänskapligt anslagit den ton som rätteligen bör råda oss emellan, kan jsg i morgon med vida lättare sinne anträda min friarefärd. De hade båda stigit upp och betraktade blommorna. — Så vacker denna stake är, sade hon; en lyckans gudinna, som man gjört sig underdånig, så att hoa nu tjonar såsom Jljuss bärarinnal — Mig synes det snarare vara en Begergudinna, svarade han. Klötet fattas, på hvilken lyckan rullar fram, Men fru Victoria