Dagens Nyheter – 27 augusti 1873, sida 1

mitt samvete, men jag måste härvid, såsom så ofta händer, plikta för en annan synd än den jag har begått. Då ni båda ledde mina första steg öfver den hala isen, önskade jag ingenting högre än att den hårda tryckning, hvarmed jag omfattade er hand, måtte säga mera än blott att jag fruktade för att falla. Men pi låtsade då såsom alltid ingenting förstå. Nu deremot bör ni kunna öppet medgifva, att jag verkligen icke har något att förebrå mig i afseende på lilla Lucie. Jag minnes allt, såsom hade det händt i går! Jag tycker mig ännu känna den eld, som trots vindens skärpa genomträngde hela min kropp, jag tycker mig ännu känna, huru er lilla hand omfattade min, liksom jag då kände det flera veckor efteråt. Ni må icke illa upptaga — fortfor han — att jag nu talar så uppriktigt och utan omsvep om allt detta. Vi äro icke längre desamma som vi då voro, och vi ha rättighet att språka derom, såsom gällde det främmande personer. Det är verkligen et mycket oskyldigt nöje att i dag töras säga er, hvad som då hundra gånger låg på mina läppar, utan att någonsin bli uttaladt, tack vare min olycksaliga blyghet. Om ni visste hurn mycket ni har sysselsatt mina tankar, huru mänga år er bild städse föresväfvat mig och hindrat mig från att erfara en oblandad njutning! Men nog har ni väl haft en aning derom, eller hur? När jag passade på er vid de tider, då ni brukade gå till ritläraren, när