Dagens Nyheter – 26 augusti 1873, sida 3

Låt oas försöka att tänka oss ett dylikt skådespel: denna oändliga mängd döendo och döda är icke anvat än menskligheten, gom periodiskt tillintetgör sig sjelf. Ja, emedan hela jordens befolkning för närvarande utgör 1,200 millioner, är det en tretiondedel af denna massa, som dess gemensamma moder slagtar mellan hvarje hundrade födelsedag. Om dessa 40 millioner, som dödas hvart århundrade, blefve begrafna i likkistor, en fördel som icke tillkommer många, och man ställde dessa kistor sids vid sida med en fots mellanrum och i en rak linie från öster till vester, skulle den nå rundt om jorden. Eqvatorn skulle på så sätt bli prydd med det slags band, som den bäst förtjenar. Jorden skulle fortfarande löpa några hundra tusen mil om dagen och framställa för de andra verldskropparne en väl ordnad samling af krigiska troföer. Författaren uppställer derefter en annan beräkning. Om alla de menniskor, som slås ihjäl under ett århundrade, ställas upp i en rad, hållande hvarandra i händerna, skulle de intaga en sträcka af 7,500 geografiska mil, eller 500 mil, om de stodo på 15 led. Hvyart hundrade år skulle af jorden uppstå en sådan ny kedja för att falla på samma sät som dess föregångare. De kalkyler, hvarom här är tal, ha gjort det möjligt att beräkna antalet af krigens offer ända från menniskohistoriens begynnelse, eller omkring 3,000 år tillbaka, till ett medeltal af 40 millioner hvart århundrade; vårt eget sekel och det näst föregående öfverstiga dock bstydligt denna summa. Sedan Trojanska kriget, sedan konung David, som egde en stående armå, Semiramis, BSesostris, Xerxes, Cyrus och Kambyses, har man med temlig säkerhet funnit, att de fallnes antal svarar mot denna ofvannämda siffra, så att summan af krigens offer från den asiatisk-europeiska historiens pörjan utgör icke mindre än 1,200 millioner, eller hela jordens nuvarande befolkning. Således har man under endast 3,000 år — denna droppe i tidernas ocean — dräpt lika många menniskor, som det i detta ögonblick finnas på jorden. Hvad betyder detta antal? — Låt oss tänka oss det koncentreradt på en enda natt. Det är ljusan deg, solen sprider sin glans och värme öfver alla lefvande väsen ; landet står i sin gröna skrud. Städerna äro liffulla, landtmännen svärma omkring ibyarne. Millioner menniskor här, tusentals der och hundratel der lefva och pjuta af sin tillvsro. Vetenskapen utvecklar sina storverk under iokttegelsen af menniskoandens ingifvelser; historien, romanen, framställer för läsarens ögon bilder af hänsvunna eller nuvarande tiders seder och lif; industrien omskapar naturens yttre, bergen försvinna, dalarne fyllas, hafven drifvas tillbaka, eqratorn och polen räcka hvarandra händerna. — Angan tillintetgör tid och afstånd, underkufvar hafven, drager smala strimmor genom folkrika länder; elektriciteten får skilda verldsändars hjertan att klappa af samma lif, låter Paris lyssna till hvad som talas i Rom, London höra tungorna i Newyork; brudgummen leder sin brud till svärfadren för att få hans välsignelse; barnet leker i olskenet — med ett ord, lifvet jublar på jorden i alla sina tusentals skiftningar. Men se: solen sjunker och natten breder sin svarta slöja öfver skog och dal. Döden nedstiger från höjderna, den svarta skördemannen med lien i knotiga firgrar. Som nattfågeln, hvars susande vingslag komma oss att rysa, utsträcker han sin hand öfver verldens fyra hörn, ilar genom den kolsvarta rymden och försvinner i djupet; en vink af hans hand afmejar menniskoslägten, sedan de knappast. tillryggalagt sitt halfva lefnadslopp; alla jordens innebyggare sofva den sista sömnen. I morgon vaknar ingen af oss; solen skall skina på-en verld af döda; ingenstädes finnes ett menskligt öga för att betrakta dem. Paris, London, Peking, Kanton, Newyork, Petersburg, Konstantinopel, Wien, Berlin stå stilla, liksom ur, hvilka man glömt att draga upp, eller som en ångmaskin, i hvars panna elden slocknat. Gatorna äro öde, husen fyllda af lik, städer och byar likna vidsträckta kyrkogårdar. Efter någon tids förlopp bortför vinden, som blåser på denna verldsgraf, endast dunater af millioner stycksde kroppar. Från de präktiga palatsen till flodernas stumma stränder, från de stora hufvudstäderna till de omätliga ödemarkerna sitter jättetystnaden slumrande på jordens ruiner. Författaren söker derefter beräkna allt det utgjatna blodet, på hvars purpurströmmar hans fantasi låter honom se ångsre göra vidsträckta resor. Vi vilja emellertid icke följa honom vidare, vi förstå hans mening. Han vill fylla sin nations fantasi med alla fasans bilder och förjaga alla drömmar på ett vedergällningskrig. Meningen är god, men vi tvifla nå att den Ivckas. Dylika