Härefter framställdes af ordföranden en förberedande fråga till mötet, om deltagarne skulle vid möjligen blifvande voteriog åtojuta lika rösträtt, då här befunno sig fyra gånger så mårga från Stockholm fom från öfriga städer tillsammans. Sedan åtskilliga meningar giort sig gällande, än att endast 10, än att 15, än att 25 med. lemmar från Stockholm skulle tilldelas rösträtt och än att hvarje medlem från lands. orten skulle innebafva 4 röster, stannade mötet vid det beslut, att lika rösträtt skall utöfvas af alla deltagarne i mötet. Härefter skred man ti!l behandlingen af den första frågan, så lydande: Är det tillfyllest för vår inhemska industri i allmänhet och handtverksindustrien. isynnerbe, ait der öfverlemnes t:ll egen fri utveckling, eller hvilka åtgärder böra vidtagas, som kunna utöfva et; välgörande inflytande på såväl erbetsgifvare som arbetstagare? Diskussionen öfver denna fråga öppnades af hr Hägg från Upsala, hvilken i ett längre skriftligt anförande kastade en historisk blick öfver skråförordringens gyllne dagar ända från Gustaf I:s tid. Beklegade den s. k. fria utvecklingen ; ansåg ej ellt godt derför att det är nytt. Ansåg maskinernas intrång på handtverkerierna ha varit till stor skada 0. 8 v. HBSlutligen enköll han att mötet skulle med horom öfverenzkomma om föl jande resolutioner: att idkare af hvarje bandtverk måtte ega rEttighet att bilda och utgöra en förening för sig, och att handtverksföreningar, com bildet sig efter ekråtörordningens unrphörande, måtte eåsom ej varande af gagn upphörs; att en komite af fem män måtte utväljas, för att utarbeta en förordning, gillande för alla handtverksföreningar ; att hvarje gesäll måtte åläggas innehafva s. k. betygsbok; . . : att med hvarje lärling måtte upprättas konrakt; att det omrnämda förslaget skulle tryckas och utdelas i hvarje af Sveriges 90 städer; samt att ett möt: skulle i Stockholm utlysas nästkommande februari månad för att granska förslaget och för väljendet af en centralstyrelse. Många röster hördes gilla hr Häggs försleg; och flere talare, gom efter honom hade ordet, yttrade sig ogillande öfver näringsfriheten och klagade öfver dess följder. Garfverifabrikören Holmberg från Göteborg menade att friheten ledt till ett tillstånd, som han ansåg sig icke behöfva beskrifva, och han fruktade att handtverkerierna aldrig mer skulle kunna återkomma i sitt gamla skick. Utomlands trodde han att strängare regler gällde för förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Hau önskade och ville bidrega till ändringar i nuvarande lagstiftning, dock utan att stöta tidsandan, ehuru den jemnlikhet som denna hyllar just icke innebär mycket prisvärd sktning för arbetet, då den ställer stadsbudet i sitt hörn och gegällen i sin verkstadi jemnbredd med hvarandra. Hr Östberg ansåg handtverkarne sjelfve böra åstedkomma förbättring af sin ställning genom att bilda föreningar. Då våra yrkesidkere äro för fåtaliga, borde särskilda yrkens idkare sammansluta sig öfver hela landet och uppräfta lämpliga skolor och läroanstalter. Dock kunna nog hvarken de gamla mästarne eller arbetarne särdeles förändras. Det är på det uppväxande slögtets förkofran man måste arbeta. Hr Berg (?) ansåg friheten för långt gårs gen. Folkskolorna hinna ej meddela nog kuneksp. Handtverksföreningar måste upprätta handtverksskolor och orternas skilda föreningar ha samband i en centralförening. En talere från Göteborg instämde i önskan om skolor. Men teori är icke nog. Lärlingen bör förbindas genom arbetsprof ådagalägga sin skicklighet innan han får gesäll. betalning. Ville dock ej ha skråen tillbaka, ty då skulle man val komma på nollpunkten. Bestämmelsen att endast 3 års kon trakt må uppgöras med lärlingar bör upphäfvas och oinskränkt frihet i afseende på sådan tid lemnar. Klagade öfver att lärlingarne springa från ett yrke till ett annat eller från den ene mästaren till den andre. Boktryckaren Granberg från Göteborg trodde att få af de närvarande skulle kunna förneka att industrien på senare tiden gått