Dagens Nyheter – 26 augusti 1873, sida 1

ret, den stulna ensamheten till att försjunka i sådana tankar, som under lifvets sommar pläga röra sig bakom slutna ögonlock. Till sist hade hon vid sångens toner inslumrat som ett trött barn. Hon vaknade icke heller, då sången slutat, då de gamla herrarne ropade sitt uppmuntrande Sbravo, då stolen sköts inunder klaveret och det för en stund afbrutna ramtalet åter fyllde salen med ett lifligt sorl. Ingen kom och störde hemne, ty hon var främmande i denna krets, och dessutom fanns hos hennes väsende ett visst tillbakavisande allvar, som gjorde att obekanta personer icke så snart vågade nalkas henne, Det hade fallit på hennes lott att bli ansedd för att vara stolt, och det visste hon. Att hon ej gjorde något för att ådsgalögga oriktigheten af detta antagande kom mera af beqvämlighet än af likgiltighet för den allmänna meningen. Ena bekant röst, som nämde henne vid namn, ljöd nu genom hennes sömn. Då hon förvirrad slog upp ögonen, stod husets herre framför henne och höll en främmande vid handen. — Tillåt mig störa era djupa tankar, fru Eugenie, sade värden leende. Jag får presentera för er min vän och kusin Valentin, som blott några timmar har varit vår gäst, och som för blott några veckor sedan återkom till Tyskland. Men nu hoppas jag, att vi skola kunna hålla honom fast, i synnerhet