Dagens Nyheter – 25 augusti 1873, sida 1

PFERERAPESE TS 0 SN RE ORDEN TN UR SET SRS Men fnnes det då verkligen frågor skandinaverna och tyskarne einellab, söm blott kunna afgöras med svärdet? Är icke allt, som är sagdt i denna: anda öfverdrifter, uttryck af oviljan och afenden, en fantastisk fabel? Hur länge skall Tyskland fortfara att upprepa, att det: icke traktar efter främmande egendom utan blott åtrår dem äran att vara fredens starkare väktare i Europa? I Danmark. Sverige och Norge ser det sina naturliga bundstörvandter i norden liksom det ser sådana i söder öch öster i Österrikö och Italien, I tör: ening med; de förstnämda tre staterna -beherskär det Östersjön, Skulle Ryssland någonsin, trött af sina eröfriogar i öster, vilja kasta sig öfver vestern, skola Tysklands och den förenade nordens flottor vara starka nog att för alltid spärra det utgången från Östersjön. Ges det öfverhufvudtaget någon fara för nordens sjelfständighet, så kommer den uteslutande från Ryssland, : Detta rike skulle, om det blott vore i bosittniog af Sverige och de danska öarne, med helt annat eftertryck kunna föra ett verldskrig mot England, än det kan det i Hindostans vinklar och pass. Denna fara förlorar mycket af sin fruktansvärdhet i samma ögonblick Tyskland står såsom nordens bändsförvandt vid dess sida. För hvarje år skall man allt tydligare och allmännare inse att det nya tyska rikets makt just tillförsäk rar de små makterna deras sjelfständighet och frihet Belgions och Schweiz gent emot Frank nike Sveriges och Danmarks gent emot Ryssand. Emellertid existerar det ryska spöket mera i hämdgiriga fransmäns ögon än det i verk: ligheten bereder sig till att fara löst på Europas. De faror och bekymmer, som Frankrike och ultramontanismen närmast bereda Italien och Tyskland, tyckas lemna de nordiska rikena temligen oberörda, oaktadt svärmarne i Danmark af dessa förvecklingar vänta en för dem gynnande utgång af den nordschleswigska frågan. Dock, hur fjerran än striden med det romerska prestväldet ligger från norden, kan dennä dock icke under tidens lopp bli förskonad från en dylik strid. Jesuitismen är som en förtärande eld som beständigt alltmer griper omkring sig, Ju större klyftan blir mellan de romerska och germaniska folken, ju. mera liksom i reformationens dagar de kyrkliga motsättniogarne tillspetsas, desto innerligare bli önskningarno att de germaniska grenarne åter må förena sig. Då blir icke längre något tal om öfverhorravälde eller un-derkastelse; tyskarne ha aldrig liksom frans: männen velat tillmäta sig äran af att gåi spotsen för civilisationen, Hvad :visträfva efter är ett fritt förbund, ett trängre vänskapsband med våra stamförvandter, som icke blott äro kött af vårt kött och ben af vårom berom, utan som mu ock äro beslägtade med oss både med hänsya till vår religiösa tro och vår-politiska Ferlås8okå frin, Den germaniska andan vänder sig i Tyskland, i Epgland ochi norden lika förfårad och harmsen bort från det-ovärdigaandliga gyckelspeleti Frankrike och från de halfe groteska, halft tragiska skådespel, som Spanien(?) uppför under republikens lysande och för många ädla menniskor dyrbara namn. Der släpas religionen, här friheten i smutsen. Att döma af dessa företeelser tyckes verkligen den europeiska kulturens genius vända sig bort från de romanska folkslagen, tyckas den religiösa och politiska frihetens idger nu blott kunna slå rötter hos germanerna. Men då vi nu äro eniga hvad do högsta frågorna beträffar, knutna vid hvarandra genom gemensam tro, gemensam literatur och gemensam konst — ty var icke Thorvaldsen helt och hållet germansk? (!) — och då detta är händelsen icke från i går men från urminnes tid — skulle då icke medyvetandet om att vi ock i framtiden böra hålla tillsamman vara i stånd att besegra de bittra minnena om flydda tiders strider och kränknivgar? Vi hoppas att den BRANDER Tr SKE SALAK sr