Dagens Nyheter – 22 augusti 1873, sida 2

vu -— förlofning hade jag besvarat kamraternas skämt med orden: Smed den långa åsnan gifter jag mig icke.4 Några degar derefter inträdde den långa åspan hos mig och bad med så rörande förlägenhet om en qvarts timmes samtal, att jag biföll. Efter flerfaldiga afbrott, hostningar och harklingar fick han glutligen fram hvad han -hade att säga. Han ville gifta sig med mig. Att befinna sig vis å vis en ung man var för mig en så främmande situation, att jag ej kom mig för att svara annat än: Jag har ännu en mor i lifvet och måste först fråga henne.4 Förrän detta skett kunde jag ej tillåta honom att besöka mig. — Jag skref åter till min mor och äfven denna gång erhöll jag ej något svar. Den unge tenoristen var förtviflad, så mycket som det lät sig göra för det passandes skull. Efter en lång och orolig väntan, hvarunder jag hade tillfälle se att G. verkligen älskade mig, kom det efterlängtade brefvet. Min mor skref helt kort, att hon icke ville ställa sig i vägen för min lycka och önskade mig allt godt i mitt äktenskap. Om allt det öfriga som förefallit 035 emellan nämde hon, trots mina brinnande böner om förlåtelse, icke ett ord. Mera i känslan af min mors öfvergifna belägenhet, som vid läsningen af hennes bref smärtsamt grep mig, än af någon annan or