Dagens Nyheter – 22 augusti 1873, sida 1

-—av fat hjernan och den olyckliga hade blifvit vansinnig. Förlåt mig, läsare, om jag så snabbt som möjligt hastar öfver den förfärliga scenen af detta återseende. Tänk dig hvad en dotter måste känna, då hon möter den förut svillrika, bildade gvinna, som hon kunde vara stolt öfver att kalla min mor, och som var van att elegant och imponerande röra sig i de förnämas kretsar — krypande på händer och fötter, vämjelig, tjutande och förvildad, mer lik ett djur än en menniska. Jag kan icke fatta hvarifrån jag fick kraft att icke duka under för smärtan. Min mor igenkände mig icke, Under sina ljusaste ögonblick beklagade hon sig blott öfver folket, som hade våningen om händer, och som under hemnes anfall af raseri flere gånger hade jämmerligt misshandlat henne. O, fasal De känglolösa menniskorna hade icke en gång tillkallat en läkare, emedan de fruktade att den skamliga försnillning af min mors egendom, gom de låtit komma sig till last, derigenom förr skulle blifva upptäckt. Alla dyrbarheter voro pantsatta, vackra dyrbara kärl gönderslagna, möblerna voro i ett förfärligt tillstånd och af linne fanns ej ett spår, Tröstlös irrade jag kring i de en gång så väl underbållna bekanta rummen. Min mor hade jag genast låtit föra till ett