Hungl operan. I måndags öppnade k. scenen sina portar under goda auspicier, nemligen med Figaros Bröllop. Artisterna voro vid bästa lynne, d. ä. vid liflig illusion, såsom denna opera på en gång fordrar och gifver. Ett och annat praktställe utföll nog svagt, men skulden låg ej hos sångarne utan hos stråkinstrumenterna, och Marcellina klagade med skäl öfver Xkarlarne som så tyrannisera oss ! I andra aktens F-dursats var hela gällskapet på scenen totalt insolvent; icke få dessa lätta, genomskinliga violinfigurer uppträda så ohöfviskt! Fru Stenhammar, en utmärkt Mozartsåugerska i allmänhet, har särskildt alltid varit lycklig i tolkandet af grefvinnans öfverjordiskt sköna toner; ädel fras, lagomt rubato. Äfven spelet var lifvadt. — Almavivas representant, hr Håkanson, sjunger vårdadt och i musikalisk stil samt har tillegnat sig en viss scenisk rutin, som utan tvifvel snart ock skall vinna en ökad frihet och rörlighet; men en så hetsig älskara som Almaviva behöfver mera energi och passion, och en grand d Espagne mera aristokratisk hållning. Den stora scenen i 3:dje akten lyckades bäst. — Susanna är en skön glanspunkt i fru Strandbergs vackra repertoar; sång och spel lika älskligt, lifligt, pikant; det uttrycksfulla minspelet är särskildt att minnas, Den som här vill täfla med fru 8. får en rätt betänklig uppgift. Sicilianot sjöng hon isynnerhet med sann hänförelse och pietet; men hvadan denna otympliga figur i slutet af recit.tivet? Den har af en föregående Susanna insmugglats såsom en klassisk raritet, men är i sjelfva verket så oklassisk som möjligt. Med Susanna korresponderar fröken Söhrling såsom Cherubin ganska lyckligt. Fröken 8. har i aktionen gjort högst betydliga framsteg; hennes rörelser äro fria, lifliga, passande, och synnerligast är hennes spirituella mimik att berömma. Särskildt böra nämnas hennes stumma spel i Figaros aria (Säg farväl) och den takt hvarmed hon delar sina gracer mellan Susanna och Figaro. Man minnes ännu sedan gammalt Figaros nöd när pagen var alltför oregerlig. Den första arian ligger icke rätt tacksamt för fröken 8:s stämma; i romansen utvecklade hon deremot sin själfulla uppfattning ganska lyckligt. Blott i ett flera gånger återvändande ställe förekommer en oriktig afsats som skadar frasen; .men det felet ha alla våra Cherubiner begått och lära få debitera öfversättningen derför. Men ändra då detta ställe, hr litteratör! Dessutom förekomma flera ställen i operans öfversättaing som borde förbättras. Den trestämmiga blåsdrillen i romansens efterspel stämde berbariskt. — Hr Janzons Figaro är berömvärd; glad humorist, sången dramatisk och välklingande. — Hr Uddman (Bartolo) har i spelet ett och annat roligt moment, men är för öfrigt ej vuxen detta buffaparti. — Hr Olsson (Bazil) är i sången berömvärd, men i maskering och aktion alltför grym; don Bezil är en liflig och skadeglad humorist af Mefistofeles ätt, men ingen bandit; masken komisk, icke afskyvärå! Tidmåtten träffades ganska lyckligt; endast förlåtelsescenen i sista finalet togs nog långsamt. När skall Figaros Bröllop en gång återfå sina recitativer? Det vissa är att operan väsentligen skulle vinna derpå. Till en början borde de tre första numren sammanbindas medelst recitativer; anläggningen erfordrar det ovilkorligen ; dessa korta afbrott mellan de korta musikstyckena göra hela detta parti fragmentariskt och skada betydligt dess effekt. W. B.