Det var äfven kändt att våra omständigheter för ingen del voro lysande och att min mora frikostighet och splendida hushållning förr eller senare skulle göra andra hjelpkällor nödiga. Skådespolar-sällskapet kom; direktören antog med glädje förslaget att upptaga mig som novis (utan veckolön, förstås) i konstens tempel. Han gjorde äfven god affär derpå, ty han kunde vara säker att se sina dyraste platser upptagna af aristokratien de aftnar, jag uppträdde. Så förgingo flere månader. Jag uppträdde allt oftare i små partier, som min mor med stränghet och noggrannhet inöfvade, och då detta hvarje gång skedde i de utsöktaste och prägtigaste drägter, voro våra vänners jubel öfver min angenäma uppenbarelse alltid lika stort. Den öfriga publiken frågade man icke efter. Jag förblef likväl ängslig och modlös. Då jag uppträdde satt mia mor i första kulisgen och sufflerade mig; då jag kom ut från geenen bannade hon mig för än det ena, än det andra; då jag kom hem instuderades mnågon ny roll under tårar och bjertklappning. Trots de tydligaste tecken af ovilja och ångest hvarmed jag gick att lösa hvarje ny uppgift, lemnade mig min mor iogen ro och drömde fortfarande om min framtid på den konstnärliga banan. Då direktören för det omtalade sällskapet