RÄTTEG.och POLISNYHETES. POLISEN: Den bekante spegelfabrikören Calloaunder har återigen viset sig på styfva linan och till följd deraf fått emottaga en inbjadning till potisdomstolen, Efter vanligheten uppskattades der Calloanders bragder ganska högt. Förhållandet är i allra största kortbet det at: Calloander för några dagar sedan, åtföljd af sin hund, inkom på ett värdshus vid Horasgatin, der bland andra en poliskonstapel och en barberare snutta; den sistnämde var dansk. Att Calloander sedaa långa tider tillbaka haft ej allenast ett, utan flera horn i sidan till allt hvad polis heter är nog bekart, ej heller är han emot at: tilltvåla barberare. Han börjsde nu sin krigsförklaring på det sätt, att han påstad att hans hund ej kunde tåla några poliskonstaplar, hvarför han h-fallde denne att gå sin väg Då nu barberaren uttryckte sin förundran derötver, tillade Calloauder, att hunden ej heller kunde tåla danrkar. För att derpå visa själfrändskapen mellan sig och den fyrbente kamraten, rusade Calloander upp, fattade tagien ölbutelj och lät barberaren smaka ej på ölet, utan på sjelfva buteljen. Säga hvad men vill om en sådan frikostighet, men hårdsmält är den och bevisar, hvad som för öfrigt ej bes höfver bevisas, att Calloander har ett dåligt ölsinne — då han ej en gång tar korken ur buteljen. Poliskonstapeln och barberaren uppstodo nu båda å en gång, fattade berserken i hvar sin arm och försökte att bålla honom fast. Detta lyckades, fastän Calloander har starka armar. Poliskonstapela borde itminstone ha vetat att Calloander dock är stikart i — munnen. Han glömde det och derför fick barberaren plikta. Plötsligt, innan man visste ordet af, gjorde den fångne spegeitabrikören en rörelse med hufvudet och — bet den etickars barberaren i ansigset. Nu var vildejuret löst, och i samma vefva aflägsnade sig es TT ENE er RANA TJ TI ESSER