Dagens Nyheter – 21 augusti 1873, sida 1

gement, drog han mig hastigt ned på soffan bredvid sig och sade: det skall ni få.X Snart märkte jag att det här var mindre fråga om att sätta min talang än min dygd på prof och med vrede afvisadejag mannen. Nu började jag känna min öfvergifna belägenhet; jag måste sälja mina örhängen för att komma till Frankfurt och måste dessutom lida försakelser af alla slag. Att skrifva till min mor eller att återvända till henne föll mig dock icke in. Jag kände hennes oböjlighet, hennes jernhårda stränghet och måste dessutom frukta att blifva afvisad, äfven om jag skulle betvinga min stolthet. Det lyckades mig att i trakten af Frankfurt erhålla engagement hos ett mindre sällskap. Der spelade jag (som man brukar säga vid teatern) likt och olikt och förvärfvade under dessa omständighe!er småningom så mycken rutin, att jag kunde se mig om efter ett bättre engagerent. Jag ansåg mig åtminstone sjelf berättigad dertill, emedan jag så till vida hade öfvervunnit min rampfeber, att jag var i stånd att uppläsa minga stora raler (jag var första älskarinnan) utan att komma af mig. Jag fann tyvärr icke hvad jag sökte. Jag bytte visserligen om direktör, men detta hade de blott till följd att jag nu reste omkring i Thiäringen, i stället för att jag först rest omkring i trakten kring Frankfurt. De konst