Dagens Nyheter – 20 augusti 1873, sida 2

des, måste jag anträda min återresa till Berlin. Min mor ville så hafva det. Då jag tänker på denna dag känner jag mitt hjerta sammanpressas af en: obeskriflig smärta. Jag for på Rhen till Mannheim. Min far hade förut sagt mig farväl för evigt och gifvit mig sina heliga reliker, två ringar med hår af den ännu alltid älskade modern. På venstra Rhen-stranden stod min älskade sköna far i sin lysande, guldbesmidda, fransyska öfverste-uniform — på högra Rhen-stranden stod mitt kloster. Ur hvarje fönster tillvinkade mig nunnornas svarta slöjor ett sista farväl; vid stranden stodo pensionärerna och gräto högljuit. 0O, hade jag då fått dö! Då jag kom till Berlin, igenkände min mor mig icke. Såsom ett blekt magert barn hade jag lemnat henne — såsom en skön blomstrande jungfru stod jag nu framför den förvånade modern. Hon reste med mig till Stettin, der hennes yngre broder Hauptmann bodde. Tvenne år hade vi bott hos min onkel, som var ogift, då jen dag hästen störtade med honom under en manöver, och åtta dagar senare låg den lefnadeglade mannen — vårt sista stöd, vår sista beskyddare — på bår. Meå tungt sinne och djup ovilja mot ödet beslöt min mor att för alltid lemna det land, der hon måst se alla sina kära gå före sig i grafven,