Dagens Nyheter – 18 augusti 1873, sida 2

— ff Direktören spelade sjelf min far. Hanansåg sig sjelf för att vara en mycket vacker karl, trots sitt i rödt stötande hår och sina eldröda borstlika mustacher. Tra gånger bade jag i ofvannämda stycke skjutit öfver den sköne direktörens hufvud; tre gånger hade han (efter sin åsigt) med osfterhärmligt behag nedsjunkit döende i Bina kringstående vänners armar, men fjerde gången skulle hans spsl erhålla en sanning, som han hvarken förmo: dade eller önskade. Denna gång affyrade nemligen den unga nyss till teatern komna Ustinja under stridens hetta pistolen så, att hela krutladdningen träffadö det sköna direktörsansigtet, och döss egare sjönk med ett doft skri så naturligt till jorden, att hvarje teaterskola med förtjusning skulle kallat honom gin elev. Ridån föll. Allmän uppståndelsö. Officerare, som der häåde den föråldrade rättigheten att gå upp mellan kulisserna (troligtvis -emedan de ej antars gått på spektaklet) instörtade på scenen och försäkrade Hfligt att det från deras plats sett ut som om jag med flit sigtat: på Adonisdirektören. Dennes fender inom teatern jublade i tysthet, då tyrannen reste sig med svart ansigte, förbrända mustascher och ögonbryn, kastande vreda blickar omkring sig och suckandeprisade ödet, som legat så, att han skulle vara död, hvarför pjosön obehindradt knnde fortgå. Mig träffade naturligtvis största delen af bans vre