gar — att de till hvad pris som helst vilja visa verlden, att de hafva kraft i arm och mod i barm, ; Dessa, när de mera öppet uppträda på det offentligas tummelplats, gifva sig sjelfva vanligtvis ett vackert sken af att vara fanbärare eller sabelskramlare för höga ider och stora principer, men på det vulgära språket — och dess uttryck ligga oftast sanningen närmast — kallas de rätt och slätt slagskämpar. Vår SstoraX kollega Aftonbladet har, som bekant är, inom Sverige länge varit en morsk och oförtruten sabelskramlare för XPragfreden8 femte artikel. På grund af Aftonbladets mångåriga utläggningar och förklaringar af denna artikel, tsga vi för alldeles gifvet att svenska allmänheten, och således äfven våra läsare, har på sina fem fingrar eller känner som a bö c innehållet af densamma, hvadan vi här ej anse oss behöfva lemna någon redogörelse derför. I sammanhang härmed anse vi oss äfven böra uttryckligen förklara; att vår afsigt med denna uppsats alldeles icke är att inlåta oss på något bodömande af den folkrättsliga fråga som den omtvistade bestämmelsen i Pragfreden berör; derom hafva vi för vår ringa del förut tillåtit oss att uttala vår mening. Med ett mod, en tillförsigt och en energi, hvilka i sitt slag varit beundransvärda, har vår stora samtida vändt en hotande uppsyn och fört ett icke minire hotande språk mot Tyskland, allt för Pragfredens femte artikels skull. Tyvärr kräfver sanningen det erkännandet, att allt detta offrande af kraftuttryck och kraftansträngningar till förmån för några socknar i Nordslesvig varit utan der ringaste verkan på tvistefrågans afgörande. Detta är nu också ett öde gom ej sällan drabbar äfven de rättmätigaste sträfvanden för en nära liggande och mest påtaglig sak. Hvad som dock för Aftonbladet här vid leg har varit än mer nedslående, men hvilket å. andra sidan individuelt ställer dess mod och outsläckliga kämpalust iså mycket klarare dåger, är den omständigheten, att svenska folket under tiden med det fullständigaste lugn skött sina hvardagliga bestyr, utan ea allvarsam tanke på att lägga sig i Nordslesvigs affärer, och endast på sina hvilostunder med ett visst nöje åhört det förnyade sabelskramlet. Kom så, efter ett, måhända af visa ofördelaktiga konjunkturer framkalladt, gvanligt långt vapenstillestånd å Aftonbladets sida, i förra veckan tyska kronprinsens besök i hufvudstaden. Detta var ett alltför frestande tillfälle, ty så, att så säga ansigte mot ansigte med sin motståndare, hade Aftonbladet tillförene ej lyckats komma, hvilket för öfrigt visst icke varit dess fel, det medgifva vi gerna. Såsom en riktigt slipad di: plomat, en sådan som, med klox beräknigeg af alla möjligheter för framgång, icke allenast väljer rätta tidpunkten för en saks bringande å bane, utan äfven de aldra tjenligaste medlen för dess förande till ett lyckligt slut, uppvaktade Aftonbladet — det hände sistlidne fredag, dagen efter hoffesten å Drottningholm — kronprinsen af Tyskland med en not, ett memorandum, eller hvad man vill kalla det, hvars innehåll, så insgockradt det än vat; i sjelfva verket ej är något hvarken mer eller mindre än ett ultimatum, ett aldra sista ord, ett antingen-eller — allt i fråga om Pragfredens femte artikel.