-—-— Ww -— de, som blott derigenom något mildrades att ingen större olycka händt honom, hvilket lätt kunnat inträffa, och att — jag var den enda första älskarinnan. Kronan på verket satte dock aktrisen G., hjeltinnan i denna berättelse, i det hon i allas närvaro högt förklarade att endast en så dum menniska som jag kunde burit mig så dumt åt och att af mig skulle aldrig blifva något och att jag gjort bättre om jag setat hemma i kakelugnsyvrån och stickat strumpor än gjort försök att gifva mig ut i verlden.4 Detta tal gjorde ett så mycket oangenämare intryck på mig, som jag sjelf insåg min dumhat och oskicklighet. Dessutom visste jag ej något föraktligare än dumhet och brukade ofta i ungdomligt öfvyermod säga: jag kan förlåta om man kallar mig elak, möen icke om man kallar mig dum. I detta ögonblick undertryckte jag det svar, som sväfvade på min tunga, men började hata denna min kams. rat så bittert, att jag föresatte mig att ej vidare egna ringaste deltagande åt hennes öde. Om jag höll ord skall följande afdelning visa. Det är märkvärdigt huru fort konstnärer, och isynnerhet skådespelare, göra bekantskap med hvarandra. De hafva knappast sett hvarandra på två eller tre repetitioner, förrän man