Dagens Nyheter – 16 augusti 1873, sida 1

AVE EE rarne; långe löjtnant von Printzenhbjelm suckade djupt och Bade: — På min ära, en rar, en utmärkt flicka, äfven om bon också betedde sig något oförnuftigt; dermct säger jag om denne Conrad, som ni prisar så mycket, rådig fru, att han måtte vara en vild och ctick karl. Ni bar behandlat bonom alltför mildt, nådig frv, eannerligen alltför mildt. — Sådan tr mamma alltid, inföll Otto. Hon behandlar alla menniskor sågom hon. behandlade oss bern. När vi någon gång burit oss illa it, ville hon törst visa sig vred och hålla en streffpredikan för oss; men hon besivnade eig snart och tänkte: Ni små ttackare böra väl ändå få rasa vt; och härmed kysste kon oss och lät oss springa. — Ja, je, mamma är en oförbätterlig idealist, yttrade Emilie. — Och äfven denna gång har hennes framstiällning vsrit något för mycket rosenfärgad, tycker jeg, utläs sig Adda. Frun lutade sig tillbaka i länstolen och sa med ett skälmekt leende till mig: — Hör ni, ru blir jag streffad för min dristighet. Jag tadlade nyes herrar författare, för det de ej kunna eller vilja eäga sanningen, och nu göra mina egna barn mig sjelf samma förebråelse. Använd vu för Guds skull icke ännnu ljustre färger, ifell ni i er tur skulle beritta eemma historia för allmänheten. — Jeg skall, med er tillåtelse omtala der, pre eis fådan jag hört den ef er, svarade jog. Slut,