Dagens Nyheter – 15 augusti 1873, sida 2

tjenstflicka, som sof ikonnes kammare, talade om att hon vanligen satt balfva nätterna i sängen och bära grät. i Inga böner kunde förmå henne till att lemna eitt rum och när jag ibland visade mig ond deröfvör, såg kona på mig rhed en så ömklig, bedjande nin, att jag mot min vilja mäste låt. henne råda. Hon ver skygg och rädd, hon gömde sig för alla menniskor. Nir man gaf akt härpå och sedan mindes, hurudan hon förr värit, så glad och dristig, så leende och öfvermodig, kunde man icke bindra att tårarne mången gång kom en i ögonen. Ni torde finna det förlåtligt, att jag under såduna förhållanden sökte gerom åtskilliga små medel, som jag ansåg verksamma, uppmåntra den unga flickan, söm hittills lefvåt i lättginne och fåfätga och tu var så djupt nedslagen. Så t. ex. sade jag henne ibland, likasom sf en händelse, något smickrande om hennes täcka utseende, föraäkrände att honnos smärta gestalt varståtligare och ännu mera intsganda än någonsin. Ena dag kammade jag gjelf hennes rika hår samt knöt derefter em svart florsåuk om Kufvudet på henne, så att icke minsta spår af den grufliga stympningen kunde upptäckas, Hon eåg i sanning förtjusande ut. Jag förde henne fram till en spegel och frågade hetne vänligt, om hon icke trodde, att non ännu kunde visa sig för folk. Huru förundrad blöt jag icke, då hor utbrast i häftig gråt, med passionerad tåcksamhet kysste minå händer och förklarads, att hon sjelf varit skulden