länge uppehållit sig i trakten och trotsat sine förföljare, blott för att ännu en gång få se mig och på sitt sätt säga mig, huru djupt ban ångrade sin illgerning, var uppenbart. Jag kände mig öfvertygad om att han nu lemnat dot farliga området, och framtiden tycktes gifva mig rätt härutinnan. Åtminstone fann men under de närmast följande -Yeckorna intet spår ofter honom; förföljarnes nit upphörde småningom, och man började snart tala om andra saker. Emellertid hade det efterhand äfven blifvit ordning i huset. Jag antog en ny förvaltare, en hygglig och reel karl, som noga fullgjorde sina pligter och dessutom syntes vara sin uppgift i allo vuxen. Såväl utgården som hufvudgården sköttes vader hans inseende, och detta var numera, seden orkel haft godheten öfvertsga det besvärliga och kostsamma stuteriet, icke förenadt med vågra synnerliga svårigheter. Onkel kom dessutom ofta öfver till mig och gtod mig bi med råd och dåd. Jag sjelf var mycket ute i farten, än åkande och än till häst, och såg efter, huru arbetet framskred, eller syntes åtminstone göra det, hvilket — hvad verkningarne engår — i de flesta fall kan komma på ett ut. Bertha behöfde icke längre ligga till sängs. Såren voro belade; men med Kennes sinnestillstånd såg det så mycket sorgligare ut. Ännu fann jag henno ständigt gråtande, så ofta jag oväntadt kom in till henne. Den