Dagens Nyheter – 15 augusti 1873, sida 1

till allt och aldrig mera skulle bli lycklig, äfven om ingen menniska visste eller finge veta, hvad som hade händt henne. — Så der js, sade onkel, för hvilken jag omtalade denna scen, det kommer att gå som jag har sagt, skall du få se. Hon har icke velat höra och har derför fått känna, och det är med detta slags menniskor alldeles som med barn. Ett barn, som man har tuktat, är icke förnärmadt, utan helt enkelt förskräckt och genom förölmjukelsen bragt till förnuft. Det skall icke dröja länge, ionan hon förklarar för dig, att hon blott kan älska denne ende, som skurit öronen af henne, och hvilken hon tror vara i stånd till att, om hon sjelf dertill ger anledning, jemväl afskära hennes näsa. Det såg ut, som skulle den gamle herrn, hyvilken hade mycken fallenhet för att anse hela verlden vara oförnuftig, äfven denna gång få rätt. Tack vare mina bemödanden, började Bertha åter röra sig med en något större frihet i mitt hus. En dag fann jag henne i ett rum. der åtskilliga slags saker förvarades, och dit man äfven fört Conrads få tillhörigheter, hvilka han lemnat efter sig vid sin flygt. Jag såg, huru hon stod framför dessa i samma ställning som en person den der gråtit och bedt vid en älskad hädangångens graf. Som hon ej märkt mig, drog jsg mig sakta tillbaka, icke litet förvånad öfver hvad jag hade sett samt nästan ur stånd till att förklara det, då jag ju icke ville underskrifva onkels