Dagens Nyheter – 15 augusti 1873, sida 1

Ia 89 — — Det gör intet, om blott ni icke är rädd för mig! — Det är jag ej, svarade jag. Ni ser ju, att jag står här helt lugn. Men för mina barns skull vill jag ej, att man skall kasta er i fängelse. — Jaså, jaså, svarade han. Han förde afvigsidan af handen öfver ögonen. Först nu såg jag närmare på honom. Han var mycket blek ock aftärd. Hår och skägg voro ovårdade, och kläderna vittnade tydligt om att han tillbragt nätterna i skogen. Det var åter samme Conrad, som för tre år sedan infann sig på vår gård och bad om ett stycke bröd. — Arme, olycklige man! ntbrast jag ovilkorligen. Den medlidsamma ton, hvari jag yttrade dessa ord, måste ha gått honom djupt till hjertat. En tung suck trängde sig fram ur hans bröst, som krampaktigt häfde och sänkte sig. I nästa ögonblick låg han på knä framför raig och kysste fållen på min klädning; derpå Bprang han upp och var snart försvunnen i den täta skogen. Ett par gånger hörde jag pgrenerne braka, såsom när en hjort bryter sig fram, och sedan blef allt åter tyet. Jag var färdig att tro, det min fantasi framtrollat hela denna scen, som jag nyss upplefvat. Detta besynnerliga möte gaf mig mycket att tänka på; men jag aktade mig väl för att tala med någon anran derom. Att Conrad så KOKETTEN PÅ LANDSBYGDEN. 1?