Dagens Nyheter – 14 augusti 1873, sida 3

består af grässtrån, hår och några små fjäs drar, allt utan någon sorts konstfärdighet sammanlagdt. Lärkhonan lägger 4 å 5 ägg, oftast 2:ne gånger om året, Till färgen äro dessa gråaktiga med bruna fläckar, hvilka sammanflyta i äggets tjockare ända. Sina ungar föda lärkföräldrarne med endast insekter och sjelfva äta de under den tiden dylika, annars, och äfven samtidigt dermed, sädeskorn och allehanda växtfrön sant tröligen också en del lämpliga små grönsaker. Endast glädje tyckes dväljas i det lilla lifliga lärkbjertat. Huru många menniskor skulle icke mårgen gång vilja byta sig till det emot sitt eget! Jag kan ivke etis tunsdantaga — mig sjelf. Dock — enliten, liten dragnivg åt kuslighetskänsla ådagsalöägger äfven lärkan, men blott framåt hösten, då hon, skrämd på sin vanliga uppehållsort, sädesstubben, flyganda upp, vittrar liksom i moll den lilla strofen: ha-halle, ha halle-ha. Under september månad blir lärkan så småningom allt mer och mer sällsynt i mellersta Sverige. Men i Skåne uppehåller hon sig under blida höstat ända tills i början af december. Då hon sålunda, såvidt emständigheterna det medgifva, icke är borta från (åtminstone sydliga delen af) Sverige mera än blott några få vecker, skulle man ju nästen kunna taga för gifvet, att äfven lärkan älskar den fredliga bygden i nord. Och hvarför skulle hon icke göra det? — Hos oss anställes icke, såsom på några andra ställen i Europa, enkannerligen i Tyskland kring Leipsig, någon jagt efter lärkan, hfatken för att i bur få höra hennes sång ) ej heller för att kittla gommen med hennes läckra och helsosamma kött. Lärkan gör ingen något förfång och hennes sång tjusar ju oss alla. En sägen är i norra Småland om lärkan, att så många dagar som hon före vorfedå (vårfru-dsg) låter höra sig, lika många dagar skell på våren efter den dagen mnäbbet frysa ihop på henne, d. v. s. kylan skall då tvinga henne att så länge upphöra med sin sång. Anda, om jag ej missminner mig, till konung Oskar I:s tid var det ett bäfdvunnet bruk att uti kungl. köket i Stockholm täfla om priset af en dukat för den första på våren ditförda skjutna lärkan. Hur mången liten bjerteglad, ingenting ondt anande lärka har icke på så sätt midt under jublet öfver sin återkomst till födelsebygden fått lifvet släckt — Sveiiges kungar till föga ära och snikne Ssöndagsjägare4 till ej stört mera gagn! Men — andra tider, andra seder!4 Barbarismen emot djuren, redan motarbatad af ieraeliternas förste, store och vise lagstiftare Moses, har äfven hos tss på senare åren fått gifva vika rätt betydligt... . Också samma Gud, som är vår fader, är ock deras; samma jord, som vi bebo, är ock skapad för dem. Våra egna känslor, renade genom vetenskaplig åskådning af djurens orgavism, mana oss att icke förbise deras, som likna, snart sagdt, på håret när i så ofantligt många fall de menskliga. Ostörd får numera den första lilla lärkan, som visar och låter höra sig i graunskåpet af vår vackra hufvudstad, sjunga sin vårsång i känslan af sprittaude lefnadslust. Ja, lefve hon och vate städse hjertligt välkommen till oss efter sin vintersejour i länderna söderut! Hon sjunger Guds kärlek till jorden, och fattar du än icke orden, gack ut i den vaknande våren, du kommer Hans kärlek på spåren! 7) Lärkan sjunger nemwligen lika lifligt under fångenskap som uti sitt fria tillstånd. Hennes bar bör vara rymlig och dennas tak bestå af tyg, till skydd för hufvudet vid fångens uppåtgående sträfranden, De näringsämnen, som kunna bjudas den i bör hållan lärkan, äro: bröd, doppadt i wiölk, på samma sätt anrättade gryn, söfderkrossade hampoch vallmofrövj bvartill kusna blandas hackad kål, sallad och hvassarf. Lämwpligast att domesaticera är naturligtvis lärkan som unge. Jag har en gång varit i tillfälle se en sådan: den var mycket tam och snäll, liknande i hela sitt beteende en — kyckling, egande full fribet stt röra sig hur och hvar bon behagade; nemligen inomhuss Denna lä kunge visade sig mycket skicklig uti den egua konsten att jaga flugor — ner i sitt eget gap. SJOFARTSNOTISER. Den 18 äv; NE från Middles: bro, koks och jern.