Dagens Nyheter – 14 augusti 1873, sida 2

huru skulle det väl kunna förhålla sig annorlanda? Don ene älskaren hade visat sig vara en barbar, den andre en pultron, och hon visste sjelf bäst hvem som var skuid till hela olyckan. Härtill kommo skammen öfver att nödgas visa sig för mig i sin nya skepnad, medvetandet om att hon var föremål för alla grannars prat och gyckel samt slutligen sorgen deröfver att hon förlorat sin skönhat — denna beprisade skönhet, öfver hvilkona hon varit så outsägligt stolt. Dössa känslor och tankar måste i sänning smärta henne vida mera än den värk, som såren vållade henne. Det syntes mig ganska naturligt, att jag, så ofta jag kom in till henne, fann henne badande i tårar, att hon nästan aldrig talade, och att hon icke vågade Be någon, aldra minst mig, i ögonen. Jag lät henne vara i fred. Ett sådant tilstånd som hennes är visserligen svårt att uthärda, men hvarmed skulle jag väl kunna trösta henne? Skulle jag kanske ha talat till henne om den man, som bon med sina koketta ögon lockat till kärlek och derefter med sin trolöshet drifvit till förtviflan, och hvilken man nu för hennes skull jagade, som vore han ett vildt djur? Eller skulle jag ha talat om den andre, som gått henne till mötes på halfva vägen, som lofvat den lättsinniga och lättrogna flickan de herrligaste laftslott, och från hvilken jag nyss fått mot