Dagens Nyheter – 14 augusti 1873, sida 2

taga ett bref, hvari han dels bad, att hans qvarlemnade saker måtte sändas efter honom till en uppgifven ort, och dels på det mest frivola sätt uttalade sig om ett Svisst förhållande, i hvilket han såsom adelsmån visst icke bort hafva inlåtit sig, och som till hans ledsnad haft så obehagliga följder för den unga flickan. Det gjorde mig mycket ondt om henne, men jag måste dock tillstå för mig sjelf, att straffet, om också bårdt, dock icke var alldeles oförtjent; och under det alla menniskor fördömde Conrads ogerning och betraktade honom såsom ett mensklighetens utskott, så hördes i mitt bjerta en röst, hvilken talade allt högre till hans försvar och slutligen icke mera lät bringa sig till tystnad. Att öfva barmhertighet har ju alltid varit någonting ljuft för oss gvinnor, och, ehuru naturligtvis sjelfva gerningen fortfarande förekom mig lika afskyvärd, så kände jag dock för hvarje dag ett allt starkare medlidande med geraingsmannen, hvilken, så framt jag icke alltför mycket misstagit mig om hans natur, för närvarande säkerligen funne sig lika olycklig som hans offer, och kanske jemförelsevis ännu olyckligare, eftersom hans karskter var af en helt annan art än hennes, eftersom han utan tvifvel tänkte och kände djupare än hon, och eftersom ångers, när den en gång vaknat i hans själ, sannolikt icke var mindre fruktans