Dagens Nyheter – 14 augusti 1873, sida 2

oo ER vr han skurit den stackars flickan i tusen stycken. Jag berättade för den gamle herrs, huru sakerna stodo. Han lät mig knappt tala till punkt, förrän han utbrast: — Ja, der ser du, huru oberäkneliga dessa menniskor äro. Hana har skurit öronen af flickan! hm!... Hvilken förnuftig . person skulle väl någonsin komma på en sådan förrykt id? Men — i det gubben gjorde denna reflexion, satte Kan fingret mot sin stora örnnäsa — infallet är, när man tänker närmare på saken, ändå inte så galet, tvärtom skulle det kunna kallas rätt fiffigt. Flickan har icke velat höra, och nu skulle hon derför få känna, tänkte han, Hon har alltid yfts öfver sitt fagra utseende; detta skall nu upphöra och hon skall sedan vara glad, om jag vill taga henne till godo och gifta mig med henne, tänkte han. Ja, ja, så är det... Men vi, vi äro upprörda, vi äro moraliskt och estetiskt förnärmade, vi tro oss förflyttade tillbaka till den mörka medeltiden och glömma dervid det nödvändiga, nemligen att söka gripa förbrytaren, på det han måtte få undergå det straff, som han förtjent! Hade den. gamle herrns sorglösa, för att.ej säga lättsinniga tal redan förut gjort mig ondt, så blef jag nu, då han syntes fast besluten att låta arrestera Conrad, intagen af en verklig förskräckelse. I detta ögonblick kände jag lifligt, huru högt denne man hade stått