Dagens Nyheter – 13 augusti 1873, sida 2

oc OM brista; der skulle hån säkerligen få äterse henne — der såg han Kerte ru också! Hon sitter der på trappan och småler möt en man, som står vid hennes sida och lutar sig ned öfver henne. Hän smeker hennes hår; hon visar honom leende tillbaka, men fintör sig dock vid att ban fåster ett smycke i hennes öra, sedan hat först låtit det blänka för hennes ögon. Conrads förvirring tillväxer, Kans tinningår bulta allt våldsammare, hans ögon låga, hans tunga och läppår äro såsom förtorkade, han förmår knappast ardas; men i nästa ögonblick står han framför det älskande paret. Förskräckta draga de sig från hvarandra, så snart de bli honom varse. Att gripa förföraren och kasta honom till marken samt att, då han åter reser sig upp och kommer emot Kononi; gifva honom ett knytnäfslag, så att han stöpar — allt dettas är ett ögonblicks verk för den starke, ureinnige mannen. Pultrönen vågar intet bytt anfall. Han stiger darrände upp och börjar springa, ropatide på bjelp, så fort hans fötter förmå bära honom, utan att ens se sig om efter den stackars flickab, som stannat i den vanvettiges våld. Hon står fortfarande på trappan: Skräcken har förlamat hennes lemmesr; hon stirrar på den man, hvilken hon förrådt på eit så skamligt sätt, och försöker att le med de bleka, darrande läpparne. Hennes leende, annars så vackert, är nu