-— (0 mm endast ett vedervärdigt grin. Han känner knappt igen henne, till den grad har hon blifvit vanställd genom ångesten. Månens bleka sken lyser öfver trädgårdsmuren, och Conrads blick faller på örhängena, med hvilka flickan nyss blifvit prydd af sin förförare. — Bort med detta! ropar han till henne; och ännu en gång ropar han: bort med det! Hon vet till en början ickå hvad han vill, och då hon slutligen fattar hans mening, höjer hon händerna, men de sjunka kraftlösa ned igen. Åter ler hon mot honom lika onaturligt som nyss. — Så må det då ske! ropar han med dundrando stämma, i det han omfattar honne med sina kraftiga händer. Dödsångsten återgifver henne besinningen, hon får sin styrka tillbaka, Hon springer upp och vill fly; men han rycker henne till sig, knifven blixtrar för hennes ögon; det är det sista hon ser; hon känner en brännande smärta, känner huru blodet rinner utför hennes kinder och hals, hvarefter medvetandet öfvergifver henne. Emellertid har herr von Treche gjort allarm på gården. Som arbetstiden nyss gått till ända, voro en hop drängar och arbetskarlar just nu der samlade. Herr von Treche ropar till dessa, att Conrad sprunge omkring i trädgården som en galning, och att han velat mörda honom och Bertha. Conrad är hatad af alla i följd af sin stränghet och redlighet; ett tillfälle