-—-— (0 -— och ureinne. Han stötte knifven ideligen framför sig i luften, likasom ville eller kunde han derigenom hålla frestaren på afstånd. Men huru han än beter sig, viker dock icke frestaren; den förfärliga bild, han en gång frammanat, vill icke försvinna. Tungan fastnar vid gommen på honom, han kan icke svälja, det är som drucke han blodet, hvilket han ser rinna utför hennes hvita hals. Huru väl de klädde henne, de små hvita öronen, öfver hvilka hon var så stolt; hon strök alltid tillbabaka det bruna, glänsande håret, för att de vackra öronen måtte bli synliga. Hon skall hädanefter se så vanställd ut, men icke i hans ögon! Hvad frågade han efter, om hon hade öron eller icke, så länge hennes blå ögon och lilla röda mun ännu logo — så länge hennes rika barm häfde och sänkte sig — så länge det fanns en själ i hennes bröst! Meff helt annorlunda blefve förhållandet med de andre, t. ex. herr von Treche, som hädanefter icke skulle kunna hviska henne i öronen, att hon var den skönaste, den fagraste af alla töser, att han hade henne så kär, o, så outsögligt kär, och att han ville gifta sig med henne och göra henne till Cnådig fra! Gifta sig med henne! — och nu skrattade han åter ännu hemskare än förr — nej, det skulle herr von Treche visst icke göra, sedan hon blifvit utan öron, och ingen anKOKETTEN PÅ LANDSBYGDEN. 10