— OU han dödat kroppen, för det han icke annorledes kunde eller trodde sig kunna komma åt själen, som förnärmat honom, då hade jag förstått hans handlivgssätt; men att lemlästa kroppen, att för beständigt göra detta sköna hufvud till en karrikatyr. det var för mycket — ja, jag förmår icke beskrifva för er, huru upprörd jag var! Jag var alldeles utom mig, och upprepade gång efter annan för mig sjelf: Detta dåd har icke en af passionen öäfverväldigad menniska föröfvat, utan det är ett verk af en djefvul. Och hvem var då denne djefvul? En man, på hvilkens redlighet jag så fast förlitat mig, som gifvit mig hundra bevis på sin oegennytta och trohet, en man, åt hvilken jag ännu för ett par timmar sedan, om det gällt, skulle velat anförtro mig sjelf och mina barn. — Jag ryste vid tanken på de förfärliga afgrunder i menniskosjälen, hvarpå jag nn sett ett prof; men den förherrskande känslan hos mig var dock afsky, den djupaste afsky för gerningsmannen och hans dåd samt maedlidande, det innerligaste medlidande för hans olyckliga offer, som ännu ej återvunnit sansen och nu i sårfebern började le och sjunga stycken af sina favorit-visor. : Hennes tillstånd, som jag hittills icke ansett innebära någon fara för lifvet, började nu oroa mig, i synnerhet gom doktorn i lyckligaste fell icke kunde inträffa förrän om ett par timmar. Huru behagligt öfverraskad blef