Dagens Nyheter – 12 augusti 1873, sida 1

drycken, ropade Conrad, och fattade gvinnan i axeln. Den gamla visste bäst, huru orimlig denna beskyllning var. Men hvarje tillägg till de dåliga rykten, som redan gingo om henne, och på hvilka hon lefde, var henne högst välkommet, hon såg derför den ursinnige fräckt i ögonen yttrande: Ja, det har jag visst; men hvad gör man icke för att behaga en så vacker flicka? Hon var ju kär öfver öronen i dig. — Och nu? — Nu är hon förälskad i en annan, det vet jag nog, det vet ju hela verlden; men det kommer sig deraf, att unge herrn är så stolt och behandlar en gammal qvinna, hvilken vill honom väl, som vore hon en hund. Conrad släppte hastigt gumman; hon tog sin käppi högra handen samt började gå framåt mot skogen, som låg på endast några få stegs afstånd. Conrad följde henne tätt i spåren. — Du måste hjelpa mig, mumlade han. Den gamla svarade icke, utan gick vidare. — Ni måste bjelpa mig, sade Conrad ännu en gårg; men äfven nu låtsade den gamla som hon intet hört. De hade nu kommit in i skogen; under de höga träden, som susade för aftonvinden, var det redan temligen mörkt. I dön nakna toppen af en vissnande ek skrek en kråka. En hare kom från venster och ilade öfver vägen. :