skrin och finner att han kastat det i en smutBig pöl? Hen hade börjat darra allt häftigare och var nu blek som ett lik i ansigtet; hennes tänder skallrade, liksom hade hon en stark frossa. Jag ansåg mig ha sagt nog för tillfället och befallde henne derför att begifva sig till sitt. rum, hverefter jag lät anmoda herr von Treche att komma ia till mig. Han kom; genast vid första ögonkastet såg jag, att han, så godt sig göra lät, förberedt sig på en stormig scen, och jag såg också, att han lyckats mycket illa. Han hade synbarligen ännu ej blifvit fullt ense med sig sjelf om, huruvida det var fördelsktigast att spela den trotsige eller den sentimentale; och denna obeslutsamhet förlänade hans ansigte, som annars icke heller kunde kallas särdeles själfollt, ett obeskrifligt uttryck af flathet. Jag mottog honom stående, för att genast låta bonom märka, att han talade med den förnärmade husmodren. Och i denna ställning — det var väl den enda som en tjugufemårig qrinna vid ett sådant tillfälle kunde antaga gentemot en sådan man som herr von Treche — höll jag ett litet tal för honom, som syntes göra verkan, huru mycket han än bemödade sig om att dölja sin bestörtning. — Mina afsigter voro de redligaste, stammade han, då han ändtligen ansåg sig kunna få fram ett ord. Jag har haft för afsigt att