I gårdagebladets första uppsats omnämdes att vid handtverksmötet i Drammen frågan om lagstiftningens ingripande i förhållandet mellan arbetegifvare och arbetstagare ifrigt blifvit diskuterad. Funderingar i samma riktning finnas äfven mångenstädes i Sverige. Vi återföra i minnet att en motion med samma ändamål väcktes vid senaste riksdag och då gaf anledning till en längre debatt, synnerligast i andra kammaren. Under de lyckligtvis små dyningar till arbetarerörelser, eom under sista tiden, i form af arbetsinställelser, förekommit äfven i vårt land, ha flera stämmor gjort sig till tolkar för nödvändigheten af en undantagslagatiftning för nyss antydda förhållande. Helt nyligen, under bagaregesällernas arbetsinställel:e, fick till och med en insändare i Stockholms Dagblad, oemotsagd af tidningens redaktion, förorda lagstiftningens snara och kraftiga ingripande föratt hindra uppkomsten af dylika arbetsinställelser. När man sammanvlägger sådana företeelser och alla de tecken, som peka åt samma håll, så finner man deri bevis för fortvaron af den gamla föreställningen, att arbetaren icke är stort annat än en maskin, hvilken man bör draga så stor nytta af gom möjligt så länge han duger till någonting och, när han ej duger mer, kasta honom bort. Tiden har likväl, till heder för menskligheten, vuxit ifrån detta barbariska och egoistiska åskådningssätt, eller är åtminstone på god väg att göra det. När ingenting amnat hjelper, påminner arbetaren gjelf om att ban är menniska. Han står dervid i sin goda rätt. Än mer: han uppfyller en skyldighet. Förhållandet mellan den, som säljer sin arbetskraft eller srbetsskicklighet, och den, som köper dem, kan ej regleras genom annan lag än den, som är bestämmande för allt utbyte och hvilken kortast, men tillräckligt tydligt, betecknas med de två orden: tillgång och SefterfråganX, När två arbetare söka upp en arbetsgifvare, så har den senare sin goda tid. När deremot två arbetsgifvare springa efter en arbetare, då är det denne som har trumf på hand. Nu hafva arbetarne fått goda konjunkturer, och de söka drega nytta deraf. Arbetsgifvarne ha haft sin goda tidt — försummade de, månne, att deraf bereda sig fördelar? Må de lägga handen på hjertat och sjelfva svara härpå! Hvad är det nu i sjelfva verket de knorrande arbetsgifvarne, specielt arbetsgifvarne inom yrkesindustrien, vilja? I egentlig meDing ingenting annat, än att åt sig monopolisera fördelaktiga konjunkturer. De vilja ha ett evigt privilegium på goda tider, och till det ändamålets vinnande tveka de ej att vilja använda den starkaste makt, lagstiftningsmakten, hvilkens uppgift är, icke att skydda några få på de mänga öfriges bekostvad, utan att skydda alla mot alla! Är dessutom den frågan alldeles utredd, att arbetarne på något verkligt egoistiskt sätt begagnat de för dem gynsamma konjunkturerna? Vi skulle tro att meningen härom icke kan vara fullt stadgad, ty för att den skulle kunna vara det, måste först alla de nya förhållanden, som de ändrade värdena på lifsförnödenheter framkallat, hafva blifvit tagna i beräkning och detta har ännu icke kunnat ske.