Dagens Nyheter – 8 augusti 1873, sida 1

Hon hade också under hela denna tid frivilligt skött åtskilliga hushållsangelägenheter med en ifver, som annars icke brukade utmärka henne; och hon hade äfven på många andra sätt sökt vara mig till nytta, hvilket dock ej hindrade henne från att kokettera så godt sig göra lät i scrgdrägten samt att instudera ett litet melankoliskt leende framför spegeln. Under hela vintern såg hon högst sällan sin fästman. Vädret hade som oftast varit ruckigt, och ibland hade hon klagat öfver illamående. Jag trodde derför, att jag skulle beTeda henne en stor glädje, då jag en väcker aprildag inbjöd henne att med mig fara till utgården samt tillika meddelade henne det beslut, jag fattat angående henne och Conrad. Hurt stor blef nu icke min förvåning, då den vackra tösen vid detta meddelande sågs helt plötsligt blekna samt slutligen föll i en häftig gråt. Hon ville icke, hon kunde icke lemna mig så snart, jag fick icke stöta henne ifrån mig. Hon var den olyckligaste varelse på jorden. — Men, mitt barn, sade jag, jag förstår ej din klagan. Jag kan icke heller tro att det är tanken på en ekiljsmessa från mig, som i detta ögonblick gör dig så försviflad; Älskar du kanske icke längre den man, som du gjort allt för: att: fängsla, och som kanske aldrig, nej helt säkert aldrig, skulle älskat dig, om du icke lärt bouom det?