Dagens Nyheter – 5 augusti 1873, sida 2

AV -— icke längre var i stånd att troget vår da det. Under denna bekännelse runno de varma tårarne oupphörligt utför den stackars karlens magra ansigte, han darrade som ett löfblad un-: der höststormarne; jag visste icke om jag skulle gråta med honom eller om jag skulle skratta. Jag gjorde allt: för att söka bringa honom till. förnuft; det var förgäfves. För honom fanns blott en räddning ur en syndig kärleks natt, som han uttryckte sig, och det var en skyndsam flykt. Herren hade förbarmat sig öfver honom och. erbjudit honom en tillflyktsort, der han icke. så lätt kunde smits tas af denna verldens förvilleleer; redan för tre dagar sedan hade han. blifvit kallad till predikant i ett litet kapell några mil:från vår socken. I tre dagar hade ihan kämpat mot frestaren; men slutligen hade han lyekats tämja sitt trotsiga hjerta, och han var nu kommen för att säga mig farväl. Det gjorde mig verkligen ondt om den stackarn; huru mycken förvirring än syntes råda i hans hufvud, var hans bjerta dock godt och trofast: Jag skulle gerna ha velat 1varhålla honom ;. och dock var jag glad öfver att hag aflägsnade sig; ty han. förtjente ett bättre öde än att bli dragen:vid näsan af en kokett ficka; och detta skulle. dock till sist ha blifvit hans lott. Äfvenledes var jag riktigt ond på den lilla hexan;-men icke desto mindre hade jag myc