Dagens Nyheter – 5 augusti 1873, sida 1

6 mMR som ännu var sysselsatt i: sitt arbetsrum. Det var till mig främlingen hade vänådt sig. — På detta sätt, min vän, får man inga gåfvor, sade jag. — Näja, det kan också göra dettänitia, öm jag svälter ihjäl en dag förr elter södna: re, svarade han och stod i begrepp att gå sin väg. En rysnihg genomfor mig vid desså ord; ty hungern tramlyste verkligen ur männens djupt liggande ögon. Jag ropade honom tillbaka; motviligt åtlydde han kallelsen. — Ni missförstod min mering, yttrade jag nu; ni skall få hvad ni begär. Jag befallde en af tjenarne att förå månnen in i köket; men de hade knappast gått ett par steg tillsarhmäng, förräd den okände störtade omkull. Jag uppgaf ett Högt anskfi, och min man kom hastigt utspringande. Det visade sig, att den stackars karlens lif en. dast hade hängt på en tråd, och ätt ett ovänligt ord af mig nästan varit tillräcktigt. till att afslita denna tråd. Det blef icke någon ridt utaf denna dag. Jag var utom mig, jag skulle åaldrig ha kunnat trösta mig, om mannen hade dött med en förbannelse öfver mig på sina läppar. Lyckligtvis stannade han i lifvet, js, som hans kropp af naturen var särdeles stark, repade han sig genom våra nitiska omsorger temligen snart, åtminstone så pass mycket att han kunde tala om för oss, hbutu han hade kommit att sjunka i ett så djupt elände.