Dagens Nyheter – 4 augusti 1873, sida 2

het, tacksamhet, känsla af eget rärde, allt detta var för henne tomma ord. Jag frågade fången gång mig sjelf; öm detta bärn hade en själ, en menniskosjäl, hvilken det blifvit: förelagdt att välja mellan godt och ondt, eller om hön icke var en af dessa sagans hafsnymfer, som framlefva samma lif, som det element, hvarur de uppstiga, det medvetslöså element, som icke frågar efter om döt skapar eller fillintetgör; Hon kunde vara som ön liten fögel, den der tillitsfull sluter sig till er, och grym som en katt, hvilken leker med offret, som han ämnar sBönderslita i hästa ögonblick. Det mest framträdande och — såsom det tycktes — det enda oföränderliga draget hos denna lättsinniga, fjärilslika varelse var hönnes behagsjuka. Det såg ut som hade hon varit besatt af en afgrundsande, hvilken samvetsgrannt upplyste henne om den makå, som låg i de alltmera sig utvecklande behagen, samt undervisade henne i huru man skulle använda dessa behag, och huru man skulle fånga menniskor genom deras svagheter. Sålunda föratod hon att emickra, att se stött ut, att 18, att gråta, att väcka uppmärksamhet, att fängsla med en virtuositet, som i sitt slag var nästan genialisk. Det fanns ingen, på hvilken hon icke lade an, och knappt någon som ej lät fånga sig af henne. Till och med min klårsynte, försigtige och lugne man, som alltid upprepade för mig att man