rna Så var min första bekantkap med Bertha formerad; och jag har troget sökt hålla det löfte jag gaf denna morgon. Redan samma dag lät jag min man föra mig till hennes föräldrars koja. Han gjorde mig till viljes, hutu mycket han än beskärmade sig öfver mina romantiska grillerX, såsom han uttryckte sig, och huru öfyertygad han än var om att flickan icke förtjenade så mycket deltagande. Det var verkligen ingen behsglig syn som mötte mig i denna kKoja. Den var förfallen och smutsig; men ett ännu bedröfligare intryck gjorde de menniskor på mig, som bodde i densamma: en man, som synbarligen sjunkit djupt, och i hvars anletsdrag märktes tydliga spår af den förfärliga sjukdom, som dryckenskapslasten alstrar, samt en slamsig, osnygg qvinna, som än trätte, än jemrade och beklagade sig öfver sitt olyckliga öde, hvartill hon, såsom jag redan hört af min man, sjelf till största delen var skuld. Mannen hade i sin tid varit en god musikant, hvilken såsom förste violinist var eftersökt vid hvarje festligt tillfälle i orten. Hon hade gift sig med honom, för det att han förtjenade mycket pengar, och hade sedan gjort hemmet till ett helvete för den stackars karlen, hvilkens karakter var svag, så att han snart icke mera försökte motstå sin olycksaliga böjelse för superiet, utan hastigt nedsjönk till ett stadium, hvarifrån en sådan olycklig menniska sedan aldrig förmår resa sig. Af dessa föräldrar var flic