Dagens Nyheter – 4 augusti 1873, sida 1

vallmoåkern; under vägen böjde sig flickan ned ett par gånger, och då hon kom fram till oss, hade hon i sina bruna händer nägra enkla blommor, som hon räckte mig, i det hon neg. Bertha var på den tiden ungefär tolf år gammal. Jag hade aldrig för sett ett så vackert barn; och denna af de mörka ögonens glans förhöjda, aäf ymniga lockar omfladdrade och af solen brända skönhet, som segrande framlyste genom de trasor, hvilka knappt betäckte det stackars barnets kropp, samt i förening härmed det skälmska behag, med hvilket hon räckt mig blommorna, och den plötsliga förlägenhet, hvari hon råkat då hon nalkades oss — allt detta rörde mig så djupt att jag brast i gråt, slöt det täcka barnet i min famn och kysste dess panna med passionerad värme. — Min lilla vän, sade min man i förebrående ton. Jag släppte flickan; hon såg litet förvirrad ut, men fann sig snart och sprang genast, på tillsägelse af min man, tillbaka till de andra. — Min lilla vän, upprepade han, och skakade hufvudet, sedan vi blifvit allena. — Förlåt mig, svarade jag, men jag kunde icke annat. Hvem tillhör den lilla? — Den minst aktningsvärda man och den minst aktningsvärda qvinna, som finnas här i byn, genmälde han. — Vi måste draga försorg om den stackars flickan, sade jag.