Dagens Nyheter – 2 augusti 1873, sida 3

platka knoaka på ett högst oröande sätt. Tala ej om kapplöpningar och rouge et noir, Jag har varit åskådare i Long Branch och Saratoga vid kapplöpningar mellan Harry Basset och Longtellow, två af de mest ba: römda kapplöpniogshästar i verlden, jag har sett tusentals dollar vinnas och förloras uns der loppet af några: få minuter i Newyorks spelhelveten, men med undantag af soldatens vilda hänförelse under en stormning tror jaj icko, att man kan tänka sig en mera nervre! tande spänning, än det man känner under en kappseglats mellan två ångfartyg. Dötär må hända ett farligt nöje, som verkar förstörande på maskineri och moralitet, men i Amerika finnes ingen som tänker derpå —, förrän allt är förbi. Alla passagerarae äro på däcket, på hjul husen och i riggen. Ilvarje öga stirrar vidt uppspärradt mot vår motståndåre, som oförs trutet följer oss sida vid sida. Hvarje gång Neversink vinner några fot, målar sig ett bodraget hopp i allas ansigten, meh när vi åter äro vid dess sida liksom förut, draga vi djupt efter andan, liksom vore en stor fara öfverstånden. Men fot efter fot göra vi omsider afståndet mellan oss större, fastän maskinisten på Neversink utan tvitvel anstränger sig till det yttersta för att uppbringa ångans spännkraft till dess högsta punkt, ty den långa eldtunga, som sträcker sig ur begge skorste narne, antyder, att det är brännbarare ämnen än kol, hvarmed man eldar utider pannorna. Nu hafva vi passerat Neversink, som rodan är några och tjugo fot efter i vårt kölvatten, men icke desto mindre tillropa oss dess passagerare och manskap trotsiga utmaningar samt löften om att vi snart skola upphinnas. Plötsligen visar sig den mörka .flodbrädden rakt uvder vår styrbords bog. Vi hafva kom mit för nära land — vi känna åter skeppets botten skarpa mot den förrädiska sandvanken! Två skarpa ringniogar höras från maskin ruminet, rodret vändes hårdt ömkring och ma. skinen stannar niöd en plötslig ryckniog. Mitt öra uppfångar en blid välsignelse frän styrdiannens läppar och ett högt triumfskri höres från Neversinks däck. Han hinner oss åter och passerar förbi oss liksom en kapplöpniogshäst, förrän vi äro i stånd att svänga ini kanalen och gå framåt med full kraft. Hvilket praktfullt skådespel, då det far oss förbi! Det mörka skrofvet, som med vindens snabbhet lar uppåt floden, och den långa gnistrande eldtunga, som liksom svansen på en komet sträcker sig ut från dess begge skorstenar, gifva detsamma utseende af ett lefs vande vilddjur. Den af dess sidor, som är oss närmast, är uppfylld af hörrar, damer och barn, som roza och skrika och svinga sina hattar, näsdukar och armar i luften af hänryckning. Titt vid vattenytan Täckorna till maskiarummet öppna; plötsligen upplyses hela tum met, i det dörrarne på de stora ugnarne under åogpännorba öppnas. Framför dessa ser man halfnakna negrer, ifrigt sysselsatta med att kasta kol på elden och raka undan de förbrända delarne,. . På don nervösa skyndsamhet, hvarmed de jaga de långa jernstängerna in i den gnistrande eldmassan, synes det tydligt att dö äro fullt medvetna om sin ansvarsfulla post, ty de arbeta som om det gällde lif och död. Ugnsdörrarne Ssmällås åter. hastigt igen; Neversinks skorstenar utsända väldiga rökmoln, och få minuter. derefter svänger den omkring udden — hundrade fot framför oss. Det är allmän tystnad ombord på vårt fars tyg; den endå stämma man hör är styrman; nens, som mumlar mellan tänderna, — Nu skulle väl f.n ta honom! Men jag kall antingen hinna honom eller springailuf: ten — Vi måste hinna honom, Jim! ropar kaptenen, som hittills varit en nästan passiv åskå. zaro, och i det han stiger nedför trappam för att begifva sig till maskinrummet, kastar han sin cigarrstump hånfallt efter Neversink, like som en spartansk yngling, som kastar sin sköld midt in i stridens tummel, Då han kommit till feten af trappan, tillropar han oss den lugnande underrättelsen: — Han skall hinnas, om jag än skall elda upp hvarenda skinka, jag har ombord! Vi skjuta åter fart, snabbare än någonsin förut, ty hvarje ruta klirrar i sin ram och hvarje bjelke darrar, som om han hade fross san. Oupphörligt framåt! Da svarta demonerna djupt under däck fylla ugnarne med fett bränsle — och måhända äfven med ett par tunnor tjära. Vi gå allt fortare och fortare — vårt fartyg tyckes höja sig upp i läften, det gör ett språng framåt vid hvarje kringsvävgoing af bjulen. Vi komma närmare, och närmare, och vår maskin arbetar med allt större styrka. Nu är vårs bogspröt i rak linie med. Neversinks aktorspegel. Vi bibehålla denna plats under några få sekunder, men småningom och. så låvgsamt, att vi måste mäta afståndet genom att räkna fönsterna, nå vi dess bjulhus — vi assera förbi det — vi nå dess bogapröt och Iföpa några hundra alnar framåt vid hvarans dras sida. En dödstystnad råder ombord på begge fartygen, man hör ej något annat ljud än hju lens-gnisslande ock plaskniogar. Plötsligt bry: tös tystnaden af vår gamle styrmans basstäm: ma, i det han ropar: — Farväl, Neversink! I morgon bittida skall jag sända en bogseriogsångare för att hjel! på er! Han slår muntert ett slag på sin klocka, vårt fartyg gör änvu en kraftanstrungniog, och vi skjutå tramåt snabbare, är någonsin förat. Afståndet emellan oss blir allt större, och snart är Neversink öfver 500 alnar akter om oss, Ett entusiastikt och dånande hurrarop ljus der från vårt däck: Hattar, käppar, stolar, bord oöh cigarrer kasta upp i läften, och styrmannen låter åögpipan hvissla en segerhymn af hand egen kompositiob, mödan ban ropar till en af matrosernå;. . — — är mig ett stycke tobak, Bob — jag har visst sväljt bela bussen — tack Im da ha, min gosse, Man måste hålla på hedei ser mn och jag nte? vad afstått från att smaka .en droppe: whisky under sex månader, än Jag Blifvit fter den der gamla HÖR pråmön.. So YT -Men det är redan sent på natten, och ehuru frestelsen att qvarstanna på däck är stor, så