SSE 0 SA NR ve Band ve on PA VV Q 5 För ett par veckor sedan lästes i Nya Dagligt Allehanda, bland annat, följande: Man har tyvärr alltför ofta tillfälle att iakttaga huruledes, under det svensken i enskilda affärer, vare sig med egna landsmän eller utländingar, ganska väl vet att tillvarataga sina rättigheter, han deremot, då han å det allmännas vägnar inlåter sig i förhandlingar med främmande nationaliteter, låter sitt lands intressen på ett ganska betänkligt sätt förfaras. Då få alla möjliga konsiderationer, utom de enda som han borde rådfråga, göra sig gällande; utländingen ler åt oss i mjugg, under det han njuter af vår flathet, och stundom skrattar han oss till och med öppet i ansigtet, Våra danska bröder skratta oss aldrig i ansigtet, de åtnöja sig med att le imjugg, när de lyckats draga våra beskedliga underhandlare vid näsan; och att de vanligen lyckas, derom bär vår senare historia vittnesbörd. Det är med denna kännedom om våra underhandlares förmåga eller, rättare sagdt, oförmåga att göra Sveriges rätt och bästa! gällande, som . danska Dagbladet nu föreslår — att bilägga den lille Familietvist tgenom personliga meningsutbyten, Må hvardera regeringenX, säger tidningen, Sutvälja hofsamma, kunniga och med frågan förtrogne män, hvilka äro lifvade af en redlig vilja till att ordna saken i godo. Må de sammanträda i en gemensam dansksvinsk kommission, och vi äro förvissade om, att man på denna vög skall fortare än på någon annan kunna träffa en öfverenskommelse, med hvilken båda parterna kunna vara -belåtne. Daaska Dagbladet har efter denna fromma önskan olyckligtvis råkat framhålla myntkonventionen såsom ett exempel på en frågas lyckliga lösning till öåda parternas belåtenhet. Vi äro derföre både skyldiga och berättigade att erinra om, huru illa Sveriges intressen i den frågan iaktogos och försvarades. Vi lemna nu alldeles åsido vår i den frågan uttalade åsigt; den vi fortfarande vidhålla, eller att det vatit bättre för både Sverige och Danmark att ansluta sig till något uti Europa redan antaget och kändt myntsystem, än att upprätta ett litet nytt skandinaviskt sådant. Men om man nu ändtligen ville upprätta ett nytt myutsysteri, så behöfde icke danskt myntvärde löggas till grund derför, hvarigenom danskärne befriades från de förluster, som genom den lilla nedsättningen drabba hvarje svensk fordringsegare, lönoch pensionstagare. Skilnaden uppgår kanske icke till fullt en procent, men då denna skilnad icke delats lika på begge sidor, vittnar detta om de danska underhandlarnes öfverlägsenhbet. Vid den skandinaviska myntkommissionens sammanträde i Köpenhamn äskade danskarne, att danska banksedlår skulle erhålla tvångskurs i Sverige och således anses lika med guldmynt i svensk handel och rörelse. Denna oblyga framställning bestriddes från svenska sidan, och danskarne gåfvo efter. För denna eftergift, som i det officiella svenska språket betecknats med StillmötesgåendeX, synas danskarne ledigt nog hafva erhållit rättigheten att obegränsadt utmynta silfverskiljemynt, oaktadt Danmark endast räknar 1,800,000 men Sverige 4,200,000 invånare, samt att danskt kopparmynt tillerkändes tvångskurs i Bverige, hvilket är det enda NN RA VAR RER LARS Fr NTE PAL RT RAR RET RR ET