— Och om jag begynte egna mig äfven åt detta slags författareskap? Mn vä — Gör icke det! Ni skulle dermed uträtta föga, åtminstone föga godt. — Jaså, ni tror det? N — Ja, jag är viss derom; och enhvar, hvilken, såsom jag, i tjugufem år lefvat på landet, torde vara af samma mening. Hvyad hörrar författare kalla skaplynnot hos de menniskor, som de företagit sig att beskrifya, är i sjelfva verket blott dessa hertars eget skaplynne, — Men detta är ju, på det hela taget, grundvalen för all konst och poesi. Poesien är icke annat och kan ej vara annat än en bild af verlden, sedd i skaldesjälens spegel. — Jag vill icke disputera med er, ni bör känna dessa saker bättre än jag — de höra ju till ert yrke; men jag blir med er tillåtelse icke desto mindre vid min tro. Era berättelser om bondfolkets lif och förhållanden kunna falla alla andra i smaken, men de skola säkerligen icke behaga dem, som lefva på landet bland bönder. Ack! tro mig, käre vän, lifvet på landsbygden skulle vara ett jordiskt Paradis, om vi sluppe den ständiga beröringen med folk, som vi — det har jag åtminstone gjort — bemöta med den största välvilja, tör att till sist bli utskractade, hånade och begabbade, om ock icke hatade för våra goda afsigter, våra bemödanden och omsorger. Och huru skulle det väl kunna vara annorlunda?